Passionstiden som pågått sedan Júdica (Femte söndagen i fastan) är nära sin kulmen, när vi får styra blicken och vandra med vår frälsare upp till Jerusalem och korsets mysterium. Inte långt borta i blickfånget ser vi just det, Jesus som dör i syndarens ställe. Ändå vandrar han villigt dit.

Det är ett stort under som väntar när påsken nalkas. Nattvardens djupa mysterium, Kristi passion på korsets trä, och uppståndelsen som övergår allt förstånd. Ord kan inte beskriva det under som allt detta innebär. Men undret börjar redan idag på Palmárum (Palmsöndagen). Vilken underlig syn att se sin konung komma ridandes på en enkel åsna, och just detta är synen som Jerusalems befolkning möter när Jesus kommer till stan.

När vi tänker på en konungs ankomst så tänker vi nog på parader, vagnar, och hästar. Men Jesus, som är konungars konung, kommer inte i en vagn, inte i en ståtlig parad, nej inte ens på en häst. På en ung åsna, aldrig riden på förut, kommer Kristus ridande. Jesus behöver ingen parad, och Jesus behöver ingen häst, för hans kungadöme är inte av jordiskt materiellt slag. Nej det rike som Kristus regerar övergår tid och rum, himmel och jord. Det är kanske främst i denna enkelhet som Jesus har sin makt, den första skall ju ändå vara den sista. För i enkelheten är inte Kristus dold bakom guld och silver. I enkelheten blir vår konung nära till hands, alltid tillgänglig.

Denna tillgänglighet är Guds gåva till oss, att han alltid finns nära till hands för att höra sitt folks rop. Ingen bön är för stor, ingen bön är för liten. Gud vill inte dölja sig, han vill inte lyfta sig så högt att vi inte ser honom. I stället lever han nära oss, och hör oss redan innan orden är på våra tungor (Psaltaren 139:4). När jag i torsdags köpte en kaffe i saluhallen i Lund, så frågade den mycket trevliga mannen bakom kassan om min utbildning och jag svarade att jag studerar teologi. Vi kom snabbt in på en fråga som är väldigt relevant för temat om Guds närhet. Han frågade hur jag ser på att leva i tro, och hur man får Gud att tala till en genom sin heliga ande. Jag sa till honom att jag tror att det snarare handlar om hur vi lär oss att lyssna. Wilfrid Stinissen skriver i sin bok Längre in i bönens land att bönen inte är något vi gör, utan något vi är. Han skriver att det är en ständigt pågående dialog mellan vår ande och den helige ande. När bönen känns otillfredsställande och steril så beror det på att dialogen blivit monolog när vi inte lyssnar till Guds röst, förklarar Stinissen.

Ibland måste vi helt enkelt lära oss att ta ett steg tillbaka, släppa behovet av att ropa och i stället lyssna. Vad vill Gud säga mig idag? Var finns Gud i det som sker runt mig? Jag tycker själv att detta i många fall är väldigt svårt. Mitt liv är fyllt med seminarium om religion i offentligheten, översättningar av grekisk text, och rep med Lunds studentsångare. Ofta finner jag inte tid att just ta ett steg tillbaka, och låta Gud vara mitt centrum. Jag tror att det är så för oss alla. All stress i vardagen stänger vårt inre öra och vi lägger Gud på hyllan. Därför är det så viktigt att palmsöndagens evangelium tydligt visar på Guds närhet. Vi får låta texten påminna oss om att vår konung alltid finns nära, inte dold bakom guld och silver, utan ridande på en åsna.

Som vanligt vill jag be dig kära läsare att be för mig som jag ber för dig.

Ära vare Fadern, och Sonen, och den Helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evighet. Amen

Pax et bonum!

//Elias Byström