Idag, på skärtorsdagen, firar kyrkan den heliga mässan till åminnelse av eukaristins instiftelse. I evangelieläsningen, som i år är ur Markusserien, befinner vi oss i den övre salen, där Jesus äter sin sista måltid med lärjungarna innan han ska fängslas och korsfästas. Vi får höra de ord som läses varje gång mässan firas: Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: Ta detta, det är min kropp. Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Om denna måltid, som vi i mässan firar till Hans åminnelse och i vilken Han själv är närvarande i brödet och vinet, skriver Paulus i den epistel som också läses idag: Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi — fast många — en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. 


Det finns mycket man kan säga om Herrens nattvard och det nya förbundets instiftelse, men jag vill ta fasta på den sista meningen i läsningen ur Pauli epistel: Eftersom brödet är ett enda är vi — fast många — en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. Vi, de troende som deltar i mässans firande, blir genom kommunionen en enda kropp, eftersom vi alla får del av det bröd som är Kristi kropp. Jag vill, med dessa Pauli ord i åtanke, nu förflytta mig till Johannesevangeliet; närmare bestämt till avskedstalet som återges i evangelistens skildring av den sista måltiden. Här säger Jesus i sin bön till Fadern: Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Dessa Jesu ord, jag ber att de alla skall bli ett, är i år särskilt viktiga att ta fasta på. 


I år, det ekumeniska året 2025, sammanfaller den västkyrkliga och östkyrkliga påsken, det är 100 år sedan det ekumeniska mötet i Stockholm, och 1700 år sedan konciliet i Nicaea. Påskens sammanfallande, och jubiléet av dessa ekumeniska milstolpar, påminner oss om dagens läsningar ur Markusevangeliet och Första Korinthierbrevet: Jesus ber att vi ska vara ett, och eftersom brödet är ett enda är vi - fast många - en enda kropp. Som det ser ut nu, speglar dessa ord dessvärre inte verkligheten. Sanningen är att vi, den världsvida Kyrkan, den gemenskap som är Kristi kropp på jorden, inte längre är ett, utan att vi lever i splittring. Många framsteg har gjorts i arbetet för ömsesidig kärlek och respekt de olika kyrkosamfunden emellan, men så länge kyrkan är splittrad lever vi inte i enlighet med Jesu ord till lärjungarna. För denna splittring behöver vi be både varandra och Gud om förlåtelse. Varandra, därför att kristna bröder och systrar i olika kyrkosamfund genom denna splittring har skadat och fortfarande skadar varandra, och Gud därför att vi går emot Hans vilja för oss. Jesus ber att vi ska bli ett, därför att då skall världen tro på att Fadern har sänt honom. Kyrkans synliga enhet är alltså inte bara ett mål för vår egen skull, utan också det tecken som krävs för att världen enligt Hans vilja skall kunna tro. 


Nattvarden påminner oss alltså om Guds vilja för oss: att vi, alla som tror på Honom, skall vara ett. Därför bör vi, när vi ikväll firar mässa till åminnelse av dess instiftelse, och när vi under de dagar som kommer firar Hans heliga uppståndelse, också minnas hans vilja för oss, och be för att den en dag skall förverkligas. 


Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen. 


Pax et bonum

Martin C E Kullberg