I söndags (palmsöndagen) skrev jag i min reflektion att vi närmar oss kulmen av passionstiden, och nu är vi här. Vi har vandrat med Jesus genom hans lidande och idag på långfredagen når vi den yttersta kulmen av passionen, men även den yttersta kulmen av människans synd.

Ända sedan syndafallet har människan fallit djupare och djupare ner i syndens mörker. Vi har dödat, rånat, förrått och svikit. Vi har till och med dödat vår Herre. Vår synd har skadat varandra, oss själva, och inte minst Gud själv. Den separationer som synden skapat mellan oss och Gud är inte Guds vilja. Det är ju trots allt så att Gud ända sedan skapelsen har önskat närhet till sina älskade barn. Ändå var vår första instinkt att vända oss bort och svika den kärlek som Gud visat oss sedan begynnelsen. Så vad gjorde Gud? Jo, han fortsatte försöka vända oss till honom, inte för att han krävde vårt tjänande, utan för att han önskade gemenskap. Genom tiderna skapade han förbund efter förbund och försökte göra det lättare för oss att leva med honom, men vi svek gång på gång. Oavsett hur tydligt Gud presenterade sina bud så lockades vi ändå till ondska. Varför?

Den helige Augustinus av Hippo funderar över samma fråga i sina bekännelser. Han berättar om ett tillfälle då han som barn stal frukt med sina vänner. Exemplet han ger känns vid första anblick väldigt banalt. Ingen stor synd, tänker vi kanske när vi läser detta. Men Augustinus går djupare genom att erkänna varför han och hans vänner stal frukten. De stal nämligen inte frukten för att äta den, utan för att kasta den och förstöra den. Han skriver att det inte var fruktens söta smak som lockade, utan synden i sig själv. Det var ondskans förförelse som förde honom och hans vänner till synd.

Det är detta som är vår yttersta svaghet som människor, vår njutning av synden. En njutning som inte ger någon slags sann lycka, utan snarare en tillfällig illusion om glädje som varar till dess att skammen kommer och påminner om våra misslyckanden. Det är denna svaghet som ligger till grund för vårt fortsatta fall, som gång på gång vänder oss bort från Gud. Så vad kan rädda oss då?

Eftersom det är uppenbart för oss och Gud att vi inte kan rädda oss själva så måste frälsningen komma från annan källa. Endast Gud kan rädda oss. Men det är människan som står i skuld till Gud, så för att rädda oss måste han offra sig som människa så att all människans skuld kan lyftas upp på hans axlar. På så sätt kan priset betalas en gång för alla. Inte längre skall det finnas någon skuld hos den människan som ångrar sig och ber Jesus att han ska ta upp dennes synd på hans axlar. För det är detta vi gör när vi ber om förlåtelse, vi ber att Gud skall låta vår synd inrymmas i korsets offer.

Detta, kära läsare är evangelium, ett glatt budskap som är större än något annat. Det finns egentligen ingen ”juridisk” rättvisa i det. Vi har ju egentligen inte förtjänat detta stora offer men vi får det ändå, ur kärlek och nåd. Ur en önskan från Gud att leva med oss. Hur vackert är inte detta?

När de romerska soldaterna placerar törnekronan på Jesu huvud och taggarna borrar sig in i hans hud, så gör de det för att göra narr av honom. Vad de inte visste var att kronan de bekrönte honom med är en perfekt symbol för vad Kristi kunglighet ytterst handlar om. Kristus är kung, inte för att han kräver att vi betjänar honom, utan för att han är villig att betjäna oss ända intill det svårast tänkbara lidandet och en smärtsam död på korsets trä.

Därför, kära läsare, låt oss i respekt för vår lidande konung ödmjukt erkänna vår synd så att vi kan leva med honom. I år läser vi Markusserien under påsk, men i Lukas rendering av passionsberättelsen läser vi om den botfärdige rövaren som på korset erkänner sin synd och ber Jesus att tänka på honom när han når sitt rike. Rövaren, som kyrkotraditionen kallar St. Dismas, vänder sig inte till ursäkter, han bortförklarar inget. Dismas ber endast att Jesus ska tänka på honom. Svaret som Jesus ger fyller nog varenda läsare med hopp. Jesus svarar: ἀμέν σοι λὲγω, σήμερον μετ᾽ ἐμοῦ ἔση ἐν τῶ παραδείσω. Sannerligen jag säger dig: Idag är du med mig i paradis. (Lukas 23:43 i egen översättning från grekisk grundtext)

Låt oss lära av St. Dismas. Låt oss bli som honom. Låt oss vända oss bort från bortförklaringar och säga till Gud: Herre jag är en oförtjänt syndare, men tänk på mig när du kommer till ditt rike. Detta är det minsta vi kan göra efter att Gud offrat sig själv för oss. Jag vill avsluta med att ge dig, kära läsare, en bön att be på långfredagen.

 

Gud jag vet att jag är en syndare som inte är värdig din förlåtelse,

men jag vet också att du dog för mig på korset.

Låt ditt lidande bli en inspiration för min omvändelse från synden.

Tänk på mig när du kommer till ditt rike

Amen